Manifest

Revolution

Oavsett vilka villkor vi lever under, befinner vi oss i samma existentiella situation: vi kan inte fly från vårt enda hem. Om vi vill överleva som art, måste jordens ekosystem bevaras. Om vi vill ge våra barn och barnbarn en framtid, måste vi i grunden förändra det samhälle som håller på att förstöra den väv av liv som håller oss vid liv. Vi måste agera tillsammans och kan inte längre skjuta upp det som skulle ha gjorts långt tidigare.

Men i den enda av mänskliga världar, förefaller vi paradoxalt nog leva någon helt annanstans. Vi undviker de svåra frågorna i tron att vi kan undkomma det ofrånkomliga. Vi försöker upprätthålla myten om att ett annat samhälle inte är möjligt och måste följaktligen omge oss av saker och ägna oss åt aktiviteter som får oss att glömma våra grundläggande behov, bortse från vår relation till naturen. Denna undflyende anpassning till en krympande livsmiljö bidrar i bästa fall till att ge kortvarig symptomlindring, men den hjälper oss inte att uppnå långsiktig hållbarhet.

Trygghet byggd på falska föreställningar är givetvis illusorisk. Rädslan för att förlora, rädslan för att dö, gör sig ständigt påmind. Så snart vi skymtar konturerna av en annan verklighet bortom alla distraktioner, spelar det ingen roll hur mycket pengar vi har, hur många övervakningskameror vi installerar eller hur höga murar vi reser – tillståndet i världen genomtränger våra sinnen, skakar om oss i all vår självupptagenhet. Inget lidande går att skydda sig emot i längden, men eftersom vi inte är villiga att acceptera dess existens, intalar vi oss snabbt att det inte finns eller berör oss. Vi uppsöker alla möjliga tillflyktsorter och försöker filtrera bort de obehagliga tankarna och känslorna med alla tillgängliga medel. Flykt och förnekelse för oss allt längre bort från varandra, bort från vårt enda hem. Ständigt uppkopplade sätter vi våra hjärnor i tjänst för att slippa se världen i ett klarare ljus. Men trots att vi blundar, stänger av, isolerar oss – samtidigt som vi sätter vårt hopp till tekniska snabblösningar – lyckas vi aldrig riktigt tränga undan den obehagligaste av alla sanningar. Inte ens när vi sover, förmår vi fly från insikten om vår egen dödlighet, vårt tidsbegränsade liv på jorden.

Den för var dag alltmer uppenbara sanningen är att roten till dagens sociala och ekologiska kris är ett samhällssystem som bygger på ojämlikhet, möjliggör exploatering av människor och tillåter förstörelse av jordens biosfär. I ett samhälle som hyllar individens och kapitalets oinskränkta frihet kan “mitt” och “ditt” konstrueras, gränser mellan “farliga” och “ofarliga” miljöer upprätthållas, “självförvållad” fattigdom kriminaliseras, massutrotning av arter ignoreras och en förödande irrationalitet göras till allmän lag. Om vi vill vända denna utveckling, kan vi inte längre leva i förnekelse, avstå från att ställa viktiga frågor, okritiskt anamma ny teknik, än mindre låta bli att göra allt vi kan för att förverkliga vårt enda långsiktiga alternativ.

Planeten har gränser som inte får överskridas om betingelserna för liv ska kunna upprätthållas på lång sikt. Gränserna för samhällets metabolism med naturen har aldrig varit så tydliga som nu. Men samtidigt som jordens ekosystem utsätts för allt större påverkan – genom klimatförstöring, markförstöring och skogsskövling, för att nämna några av de sociala processer som hotar mänsklighetens fortsatta existens – råder det fortfarande stor enighet om att ett hållbart samhälle mycket väl kan vara kapitalistiskt, det vill säga, i praktiken inte behöver respektera planetens gränser. Denna motsägelse går givetvis att maskera på olika sätt, men inte i längden.

Idag borde det vara uppenbart för de flesta att den politiska och ekonomiska makten blir alltmer koncentrerad, samtidigt som det blir allt svårare att dölja detta faktum bakom en ideologisk fasad. Inga PR-kampanjer eller politisk populism kan i längden dölja sanningen: den att vi lever i ett ledarskapsfattigt samhälle byggt på institutionaliserad förnekelse, till synes oförmöget att förstå grundläggande ekologiska samband, oförmöget att dra korrekta slutsatser och oförmöget att handla långsiktigt hållbart. Men ett samhälle eller en civilisation som bygger sitt välstånd på ohållbar grund och på bekostnad av framtida generationer, kan inte – hur mycket kapitalismens tillskyndare än hävdar något annat – överleva i längden. Löften som är omöjliga att infria hjälper oss inte, kommer aldrig att hjälpa oss.

Exakt hur många år vi har på oss att vända den negativa utvecklingen är mindre intressant. Det viktiga är att vi omgående börjar genomföra radikala förändringar på alla skalnivåer. Så länge vi överutnyttjar ändliga resurser – överskrider planetens gränser – är vi dömda att försvinna som art. Det borde alltså vara dags att ställa om samhället i hållbar riktning. Eller? Hur ska vi klara oss utan kärnkraft, kol, olja och naturgas? Kan vi verkligen överleva utan tillgång till fossila energislavar? Är vi verkligen beredda att göra de uppoffringar som krävs, att arbeta för ett radikalt annorlunda samhälle, att leva utan överflödskonsumtion och ekonomisk tillväxt? Frågan är inte om vi vågar bryta med det mesta som går att bryta med. Frågan är om vi har något alternativ.

Det är hög tid att vi bryter med alla destruktiva normer, vågar utforska solidaritetens möjligheter och nyfiket öppnar våra sinnen inför livets förunderliga mångfald. I ett alltmer ojämlikt samhälle som förändrar sig allt snabbare kan vi inte längre bortse från hur intimt förbundna vi är med vår livsmiljö, hur beroende vi är av andra arter och hur avgörande det kommer att vara att vi skapar nya sociala och ekologiska relationer. Det blir alltmer uppenbart att endast en global revolution av aldrig tidigare skådat slag kan föra oss vidare till en hållbar framtid.